Knekten och muraren Adolf Fredrik Kvist
Född 1857 tog värvning till knekt vid 21 års ålder. I samband med giftemål med Sofia född Tyrsdotter tillträdde han grenadjärstorpet Stafsäter på Staveryds ägor i Gammalkils församling, där var han bosatt till sin död 1938.
Hans hustru blev inte så gammal 49 år, men hann under sin levnad föda 15 barn, varav 12 levde till hög ålder. De kom ut i förvärvsverksamhet i unga år och var arbetsamma, omtyckta och dugliga. Nu finns endast två av de många barnbarnen kvar i Gammalkil. Bertil son till Maja, gift med Svea, bosatt i Duseborg arbetar i Linköping. Hans son till Martin, han är skogsarbetare, ungkarl och bor ensam i Hagsäter, Krångestad. Han har ärvt sin far och farfars stora intresse för jakt och det är många villebråd han fällt med sina bra gevär och säkra hand och öga, mycket bättre än farfars. Han är en god jaktvårdare och behöver ej jaga för sitt uppehälle.
Adolf Kvist var under sin krafts dagar en anlitad murare. Han var expert på att mura spånugnar vid sågverk där ångmaskiner användes som dragkraft. Han murade med tegelsten en stor ugn i en grop med tak i markhöjd, däröver placerades ångmaskinen med borttagna bakhjul. Sedan eldades med den råa spån från sågverket och tömdes i en lucka på ugnstak, "billig dragkraft" en man skötte eldningen. Han måste tända 2 timmar före arbetets början så att ångan var uppe.
Spånverken placerades i skogen nära avverkningsområdet och timret släpades fram till sågen med hästar, ytor och ribb kolades ofta till träkol varför de färdiga produkterna blev lättare att frakta.
Sin knekttjänst slutade han 1905 av fruktan för krig, då Oskar den II dog. Flera knektar tog då avsked från tjänsten. Det ledde till att han ej fick någon knektpension p.g.a.. för få tjänsteår. Den stora familjen fick därför leva under knappa levnadsförhållanden. Han fick skörda två åkrar närmast tomten, där han hade trädgårdsland för köksväxter. Kvist hade 2-3 får samt en ko i mjölkställning. Halm fick han från Staveryd samt dragare gratis vid behov. Hö kunde han skörda själv på backar och i öppna diken. Han var en rakryggad karl, som kunde säga sin mening till alla. Det orsakade ibland ovänskap. För stolt att begära hjälp från det allmänna, barnbidrag fanns ej, försörjde han sin stora familj, som sannerligen inte blev bortskämda. Stugan och ladugården var i mycket dåligt skick de sista åren han levde. I våra dagar får inte en gammal ensam pensionär bo så. Mågen möbelsnickare Adolf Asplunder kom till mig och frågade om han fick köpa stugan. Jag blev glad att slippa se stugan förfalla, ett skrivbord fick jag i byte, en affär som jag idag ångrar. Det var ingen efterfrågan på 30-talet, men om stugan stått kvar på kullen nu, vore det en samlingsplats för barnbarnen.
Asplunder flyttade stugan till Vikingstad samhälle, där den nu ligger i nästan ursprungligt skick med torvtak och namnet Vikingsborg.